Det har slutat spela någon roll vad man gör. Det är som att se sig själv springa i motvind i ett lopp där alla åskådare skrattar åt dig. Man slutar skratta, man slutar le och man slutar kämpa. Man saktar ner och börjar istället gå, så man kan höra allas skratt åt ens misslyckande. Man vet inte när man når mållinjen, de enda man vet är rösterna av hån och orden som printats in i ens huvud. Man letar och letar efter en mållinje som ska få en vilja kämpa för att vinna. Men man inser snabbt att det inte längre finns något att vinna. Allt har varit förgäves och loppet du sprang innan finns inte ens med på prispallen. Det var inte ens minnesvärt. Jag är trött på att hoppas kunna sova en hel natt, jag är trött på att vakna 3 gånger och bara ligga där, jag är trött på att titta mig omkring. Finns inget värt att se. Såhär känns det varje kväll, varje kväll.. Jag orkar inte springa mer.